Tankarna for runt i huvudet medans det varma vattnet smekte min bleka kropp.
Jag vet, han är inte min. Han är hennes, bara hennes, Eleanor's. Hon är vacker, talangfull, glad, trevlig, lycklig. Vad är jag? Ful, värdelös, ledsen, osynlig.
Jag stängde av vattnet, klev ur duschen och drog handduken om mig och kollade in i speglen. Jag ville inte se det jag såg, men tyvärr var jag tvungen. Blicken åkte ner på mina armar. Ärren. Bara några dagar gamla. Det var inte det rätta, men just då var det det enda sättet att bli av med smärtan. Smärtan som pågått i ett år ungefär. Att se Louis och Eleanor tillsammans var så smärtsamt. Jag hade inget emot Eleanor, och jag var glad för deras skull att de var lyckliga tillsammans, men jag önskade att det var jag som fick hålla hans hand, krama hans kropp och kyssa hans läppar.

Jag viftade bort tankarna och gick in i sovrummet och öppnade garderoben. Orkade inte ta på mig något extremt så det blev de där ljusgråa mjukisbyxorna och det vita linnet som hängde på stolen framför fönstret. För att färga det hela så tog jag på mig sockorna som min farmor hade stickat i regnbågens alla färger.
Jag fönade och borstade igenom mitt mjuka hår, sedan gick jag ner till köket. Jag var tydligen ensam hemma. Vad skulle jag göra idag? Fira min födelsedag ensam? Louis skulle väl vara med Eleanor, så det är ingen idé att jag ringer honom för att hålla mig sällskap.
Jag öppnade kylskåpet och letade efter något mumsigt. Jag hade verkligen otur hela tiden. Det fanns bara några rester från maten i onsdags. Jag kollade på bordet om mamma hade lagt några matpengar där. Mycket riktigt, där låg det 200. Plötsligt knackade det på dörren. Jag gick till hallen och låste upp dörren och öppnade.
- Eleanor...?
- Grattis, Jade!
Hon höll fram en bukett med blommor.
- Tack, sa jag och tog emot blommorna och kramade om henne.
Hon klev in och tog av sig skorna.
- Vart är Lou? frågade jag.
- Ehh... Han skulle shoppa, sa Eleanor osäkert.
- Utan dig...?
- Han ville väl inte ha med mig, antar jag, mumlade hon.
- Varför inte? frågade jag. Han älskar ju dig.
Ett leende spred sig på hennes läppar. De enda läpparna som Louis ville kyssa.
Det var tyst en stund innan jag avbröt tystnaden.
- Varför kom du hit?
- Louis ville att jag skulle hälsa på dig på din födelsedag.
Jag suckade svagt.
- Han ville inte hälsa på sin bästa vän?
Det gjorde ont att säga "bästa vän". Jag ville inte vara bästa vänner, utan mer. Men platsen som världens lyckligaste tjej var redan tagen av hon som satt framför mig.
- Jag vet inte, det lät inte så, mumlade hon och tittade lidande på mig.
- Han har inte varit här på 2 månader. Jag hoppades på att jag skulle få se honom på min födelsedag, mumlade jag.
- Har han inte berättat...? frågade Eleanor.
- Berättat vadå?
Han hade inte berättat någontingen. Han hade inte ens pratat med mig. Han har väl varit så upptagen med El.
- Vi åkte till Paris på våran ett års-dag. Han friade till mig!
Hon sträckte fram handen med ringen på.
- Grattis! sa jag och log ett falskt léende som såg äkta ut.
- Ringen kanske inte var den dyraste, men jag slår vad om att vigselringen kommer bli trippelt så dyr, sa hon.
Jag kunde inte tro det. Var hon bara ute efter lyx? Hur kunde hon säga sådär? Louis gjorde ju allt för henne. Han skulle kunna dö för henne, men det enda hon bryr sig om är pengar!
Jag satt helt tyst och tänkte på det hon nyss hade sagt.